Igår var vi i Nuortikon och kollade på spöken, WAAAAAAAAAAH. Var lite så där halv skrajj på vägen dit tack vare att bell skrämde upp mig hela tiden men när ja såg den där jävla järnvägsgrejjen då höll ja fan på å dö. Funderade allvarligt på att vägra kliva ur bilen men vafan var ju ändå där liksom. Var nära att vi inte våga gå in iaf men sen gick modiga natta in och de andra två följde efter som en flock renar. 

Var lite så där halv läskigt men tror de har vart ganska fint där en gång i tiden:) Efter ngn minut så vare ganska chill och jag började irritera mig på dom där satans jävla myggen. Död åt mygg. Men sen skulle vi kolla på nå jädra snaror och då fick bell frispelet, börja skrika och springa och inte fan stanna hon förren hon satt i bilen heller..
Trodde hon vart rädd för en mygga ja? men tydligen inte, nä ungen snacka om ngt mörkt som hoppa över bjälkarna eller ngt sånt. Jag är jääävligt glad att jag inte såg de för då hade jag dött av en direkt hjärtattack, tack och hej liksom.

På hemvägen (ditvägen också iofs..) var jag livrädd för liftaren, ska tydligen stå och lifta efter vägen och sen när man kört förbi så ser man i backspegeln att han sitter i baksätet meeen efter ett tag kom jag fram till att jag var trött istället..

Sen idag kläcker mamma ur sig att det inte är efter den vägen så nu vet jag inte?  kanske efter alla vägaR? aja, who knows..

Scary things, men jag lever.

Nathalie.